Tankar som bara fortsätter, och hörni, det kommer mer.

Jag har dragits långt ifrån den personen jag en gång var. Känner knappt igen mig själv. Vet inte vem jag blivit. Det jag gjort är inte jag. Och det är skam för livet. Jag har dragit människor i gruset, och människor har dragit mig där fram och tillbaka flera gånger. Nu är allting på något konstigt vis över. En liten del av allt är över och stillheten kan börja bara jag tillåter den. Men det är inte riktigt så enkelt. Men många jag sett de senaste åren kommer jag aldrig se igen. Flera leenden och beröringar kommer jag sakna. Ibland mer, ibland mindre. Men vad spelar det för roll. Vad jag minns var vi där och då ett. Sedan förstördes allt. Framför allt du och jag. Inte som en enhet, utan som var och en. Vi blev två förlorade själar som sökte efter kärlek på olika platser. Kanske finner vi det aldrig. Eller så kanske det finns precis framför oss. I de små saker som vi vägrar att se. För snedstegen är många. Ibland är dom allt tätare, ibland finns det hopp. Man kan aldrig veta. Aldrig veta hur livet blir. Man kan bara ta sig framåt och försöka vara den bästa personen i sitt egna liv. Och nu ska jag lägga allting bakom mig och vara den jag är och velat vara. Jag ska försöka leva. För alla jag pratar med säger att livet börjar nu. Att det är nu man lär sig det mesta.
Jag ser fram att lära känna den personen som ska dra fram alla mina bästa sidor. Den som ska få mig att glömma allt jag en gång gjort. Eller kanske inte glömma, men åtminstone se förbi. Jag vill umgås och vara med de människor som får mig att känna alla rätta känslor. Allt det som betyder att livet är värt att leva en dag till. Och sedan ta en dag i taget. Kanske har min person redan stått framför mig. Men det kan komma en ny. Och man ska aldrig sluta chansa. Solen kan gömma sig bakom molnen. Jag behöver bara en smäll på käften. Behöver någon som säger åt mig att det går. Att jag är bättre än så. Att någon ser att detta inte är den jag är. Det var den jag var när jag hamnat fel. Jag är redo att hamna rätt. Jag är redo att bli lycklig och känna mig tillräcklig för någonting annat. Men kanske kommer jag aldrig göra det; eller bara göra det när jag skriver. Förskönad av ord. Blivit vacker av fina konstellationer. Orden hamnar huller om buller. Kanske betyder de ingenting, precis som du och jag nu.

Livrädd.

Jag vet inte varför. Men jag är förbannat rädd. Att gå framåt gick bra ett tag. Men nu har jag stannat upp och försöker kasta blicken så långt bak som möjligt. För att inte missa någonting viktigt i allt det jag en gång lämnade. För allting är viktigt. Det vet jag. Det bygger på en tacksamhet och en hjälp på vägen. Och jag får ont i hjärtat när jag tänker på vart allting landade till slut.
Men man har lärt sig att leva i någon slags dröm. En dröm om någonting större. Och ja, jag håller kvar vid att det är det enda jag kan göra; drömma. Det är det enda jag är riktigt bra på. Drömmer om ett bättre liv och bättre hjärtan. Men finns det? Är det möjligt?
Jag vill säga "ja det är klart!". Jag vill vara säker. Och jag vet att vägen tillbaka inte är ett val. Det är det enda jag vet. Det enda jag lärt mig under tiden. Men jag vill inte behöva vara den där människan som ler trots att hjärtat värker så förbannat. Vill inte vara den som tänker på scenarion skulle skulle ta sönder, som tar sönder mig vid tanken. Det här som kallas livet är någonting som är alldeles för invecklat och svårt för att förstå det. Jag hoppas bara att saker ordnar sig snart. Att jag kan leva med att sitta ensam i mitt alldeles för stökiga rum, i mitt alldeles för stökiga liv, och känna att det räcker så. Jag behöver inte mer.

Men sedan vill jag även skriva om att jag faktiskt har landat. Att man vet om det när någon annan säger det till en. Att man förstår att man hittat sig själv på ett sätt som man inte innan gjort. Kanske har jag gjort det, hittat mig själv, men i tanken är jag fortfarande lika förvirrad. Lika försvunnen som jag hela tiden varit. Men de orden hon sa, att jag landat, är så rätt ändå. Jag har landat. Någonstans. Men det finns inte mycket att hämta här. Och jag måste ta mig vidare. Och känna på djupet. För jag är livrädd att jag aldrig kommer bli älskad igen. Att det var sista gången jag fick chansen. Att ingen någonsin kommer älska mig så mycket. Och den kärleken såg jag förbi. Varför? Jag förstår inte. För jag älskade också. Räckte inte det? Kanske inte. Och hjärtat går i kras varje gång jag inser, att jag nog aldrig kommer bli bättre än så. Att jag aldrig kommer vara tillräcklig.

Tacksamhet och tankar utan slut.

Tycker inte om att bli kategoriserad.Indelad i ett fack. Men sanningen är kanske den att alla blir det. Att vi alla kategoriserar och delar in i fack, fastän vi inte vill hamna där själva. Men det gör vi ju, när vi själva tänker i de banorna. Och där står jag lite sårad över att vara indelad i ett fack. Ett fack som jag inte känner mig hemma med. Vill inte ha den benämningen. När det inte är den jag är. Men vad skulle det göra om det nu var jag? Skulle jag då se noll problem med detta eller fortfarande hata det faktum att människor delas in i fack för att sedan dömas? Jag skulle nog fortsätta hata, eller snarare ogilla. Här i världen ska man inte hata saker. Bara ogilla det lite. Och så ska man älska allting annat. Varför kan man inte bara tycka om allting lite? Och jag undrar en sak, vad är egentligen kärlek? Hur ska man någonsin kunna veta det? "Man känner det bara." Hur många gånger har man inte hört och undrat över det? Och frågat sig själv när den där katastrofala lyckan ska välla över allt man någonsin tänkt och känt innan.Visst har man älskat och varit sårbar, men vad betyder det? Hur fan ska man veta?
Men vet ni vad? Man behöver inte ha några svar. Och det är där jag tänker landa nu. Utan några konkreta svar på livets alla konstiga frågor. För fuck you, livet. Jag behöver inga jävla svar på alla dina frågor. Jag klarar mig bra utan dem. För vet du vad? Jag lever. Och jag gör det så jävla bra. Anledningen till det? Jag har sjukt bra vänner runtom mig. Som ger mig en glädje som jag aldrig kommer byta ut. De får allting runt omkring mig att stanna. Alla känslor jag inte vill känna. De ger mig ett lugn som jag aldrig kommer byta ut. Som jag aldrig vill byta ut. Tack.

När tankarna blir för högljudda

Vill bra skrika rakt ut för att jag aldrig kan få bli lycklig. För att jag står i vägen för mig själv. Ser mig själv i spegeln och vill spy upp allt jag ätit under dagen. Kan jag inte bara få hitta det jag söker efter? Vad det nu är.

Längtar mest av allt till sena sommarkvällar fyllda av berusning och gränslös kärlek till andra människor. Försöker tänka på dessa dagar och nätter som kan förändra liv. Försöker. Det gör jag. Men när ska saker verkligen förändras till det bättre? När ska man sluta ha ont? När ska man sluta vara rädd? När ska man hitta den där lyckan? Jag har inga svar och jag blir tokig. Blir tokig på mig själv och min otillräcklighet. Och jag blir äcklad av allt jag ser. Varför kan man inte få älska och bli älskad tillbaka? Varför är livet så jävla hårt? Varför klagar man (läs: jag) så jävla mycket? Jävla bitterfitta.

Villkor och annan skit jag inte orkar med

Hon säger att allting är på mina villkor. Hon fattar inte att hon försöker göra det till sina. Hon fattar inte att hon försöker kontrollera mitt liv. Och jag är trött på det. Och blir mer riktad mot hållet att streta emot. För jag vill inte känna denna sorg och smärta. Det är inte vad livet går ut på. Men hon förstår inte att det fortfarande gör ont. Att orden hugger i bröstet varje gång.
Men visst måste jag räntan på mig? Och hålla ut.

Trötta huvud, res dig upp igen.

Snabb fikar med tre himla fina vänner. Och två av dem vet nog inte ens hur fina jag tycker att de är. Åker hem med världens bästa vän. Vi pratar om att impulsa och jag blir glad och hoppas på det. Men allt kan alltid ställas in. Allt blir aldrig som man vill.

Hela livet är kaos. Och jag är bara glad att det finns människor som bryr sig. Men är trött på de som kastar skit och tror att allt blir bättre då. Ingenting blir bättre då. Och jag är tom men full på samma gång. Men jag får inte känna någonting. Det är bäst så. Vill bara gräva ner mig igen.

Tänker alldeles för mycket, måste sluta med det.

Ska pausa mitt liv i en vecka. Allt som har med ångest och hårda ord att göra ska vara bortblåsta, eller förvandlas till ord. Men de ska inte få komma åt mig. Det har de gjort alldeles för många gånger. Och mitt hjärta är ett öppet sår. Det känns som att allt bara rinner ut. Stannar inte kvar i längre än en minut. Och jag vet, det är så det ska vara nu. Jag ska inte få älska. Och jag ska inte få bli älskad.

Jag är så trött på känslor. Trött på att känna överhuvudtaget. Tänker att tomhet är bättre än vilken känsla alls. Men jag vill så gärna ha fel. Och jag hoppas jag har fel med så mycket. Men jag är livrädd. Försöker skapa vad som helst som har med någonting annat att göra. Men jag känner mig ute på djupt vatten. Vet varken vad som är rätt eller fel. Måste man alltid veta det? Låt mig bara känna lyckans svalkande hand mot min axel. Låt mig känna att det är nära nu. För mitt huvud sprängs snart av för mycket tankar.

En dröm om någonting stort.

Jag har börjat se fram emot saker nu. Tar de steg jag behöver för att hamna rätt. Blir mer nervös för varje dag som går. Kanske är det bra. Vad vet jag. Men jag mår bra. Har fina vänner som får mig att hamna rätt när jag själv inte kan det. Accepterar det förflutna och förflyttar mig framåt. Finnas ingen väg tillbaka men stegen framåt syns tydligt nu så det gör ingenting. Och jag känner mig redo. Jag är klar här. Och ja, jag gör det för mig. Jag lyssnar på mitt hjärta. Jag har gjort fel förut, jag vet hur det känns. Och vad jag minns, så kändes det inte så här. Jag tänker inte dra ner mig själv igen. Vad det betyder? Det vet jag inte än. Men jag drömmer om något större än det här.