När tankarna blir för högljudda

Vill bra skrika rakt ut för att jag aldrig kan få bli lycklig. För att jag står i vägen för mig själv. Ser mig själv i spegeln och vill spy upp allt jag ätit under dagen. Kan jag inte bara få hitta det jag söker efter? Vad det nu är.

Längtar mest av allt till sena sommarkvällar fyllda av berusning och gränslös kärlek till andra människor. Försöker tänka på dessa dagar och nätter som kan förändra liv. Försöker. Det gör jag. Men när ska saker verkligen förändras till det bättre? När ska man sluta ha ont? När ska man sluta vara rädd? När ska man hitta den där lyckan? Jag har inga svar och jag blir tokig. Blir tokig på mig själv och min otillräcklighet. Och jag blir äcklad av allt jag ser. Varför kan man inte få älska och bli älskad tillbaka? Varför är livet så jävla hårt? Varför klagar man (läs: jag) så jävla mycket? Jävla bitterfitta.

Villkor och annan skit jag inte orkar med

Hon säger att allting är på mina villkor. Hon fattar inte att hon försöker göra det till sina. Hon fattar inte att hon försöker kontrollera mitt liv. Och jag är trött på det. Och blir mer riktad mot hållet att streta emot. För jag vill inte känna denna sorg och smärta. Det är inte vad livet går ut på. Men hon förstår inte att det fortfarande gör ont. Att orden hugger i bröstet varje gång.
Men visst måste jag räntan på mig? Och hålla ut.

Trötta huvud, res dig upp igen.

Snabb fikar med tre himla fina vänner. Och två av dem vet nog inte ens hur fina jag tycker att de är. Åker hem med världens bästa vän. Vi pratar om att impulsa och jag blir glad och hoppas på det. Men allt kan alltid ställas in. Allt blir aldrig som man vill.

Hela livet är kaos. Och jag är bara glad att det finns människor som bryr sig. Men är trött på de som kastar skit och tror att allt blir bättre då. Ingenting blir bättre då. Och jag är tom men full på samma gång. Men jag får inte känna någonting. Det är bäst så. Vill bara gräva ner mig igen.