Tänker alldeles för mycket, måste sluta med det.

Ska pausa mitt liv i en vecka. Allt som har med ångest och hårda ord att göra ska vara bortblåsta, eller förvandlas till ord. Men de ska inte få komma åt mig. Det har de gjort alldeles för många gånger. Och mitt hjärta är ett öppet sår. Det känns som att allt bara rinner ut. Stannar inte kvar i längre än en minut. Och jag vet, det är så det ska vara nu. Jag ska inte få älska. Och jag ska inte få bli älskad.

Jag är så trött på känslor. Trött på att känna överhuvudtaget. Tänker att tomhet är bättre än vilken känsla alls. Men jag vill så gärna ha fel. Och jag hoppas jag har fel med så mycket. Men jag är livrädd. Försöker skapa vad som helst som har med någonting annat att göra. Men jag känner mig ute på djupt vatten. Vet varken vad som är rätt eller fel. Måste man alltid veta det? Låt mig bara känna lyckans svalkande hand mot min axel. Låt mig känna att det är nära nu. För mitt huvud sprängs snart av för mycket tankar.

En dröm om någonting stort.

Jag har börjat se fram emot saker nu. Tar de steg jag behöver för att hamna rätt. Blir mer nervös för varje dag som går. Kanske är det bra. Vad vet jag. Men jag mår bra. Har fina vänner som får mig att hamna rätt när jag själv inte kan det. Accepterar det förflutna och förflyttar mig framåt. Finnas ingen väg tillbaka men stegen framåt syns tydligt nu så det gör ingenting. Och jag känner mig redo. Jag är klar här. Och ja, jag gör det för mig. Jag lyssnar på mitt hjärta. Jag har gjort fel förut, jag vet hur det känns. Och vad jag minns, så kändes det inte så här. Jag tänker inte dra ner mig själv igen. Vad det betyder? Det vet jag inte än. Men jag drömmer om något större än det här.