Livrädd.

Jag vet inte varför. Men jag är förbannat rädd. Att gå framåt gick bra ett tag. Men nu har jag stannat upp och försöker kasta blicken så långt bak som möjligt. För att inte missa någonting viktigt i allt det jag en gång lämnade. För allting är viktigt. Det vet jag. Det bygger på en tacksamhet och en hjälp på vägen. Och jag får ont i hjärtat när jag tänker på vart allting landade till slut.
Men man har lärt sig att leva i någon slags dröm. En dröm om någonting större. Och ja, jag håller kvar vid att det är det enda jag kan göra; drömma. Det är det enda jag är riktigt bra på. Drömmer om ett bättre liv och bättre hjärtan. Men finns det? Är det möjligt?
Jag vill säga "ja det är klart!". Jag vill vara säker. Och jag vet att vägen tillbaka inte är ett val. Det är det enda jag vet. Det enda jag lärt mig under tiden. Men jag vill inte behöva vara den där människan som ler trots att hjärtat värker så förbannat. Vill inte vara den som tänker på scenarion skulle skulle ta sönder, som tar sönder mig vid tanken. Det här som kallas livet är någonting som är alldeles för invecklat och svårt för att förstå det. Jag hoppas bara att saker ordnar sig snart. Att jag kan leva med att sitta ensam i mitt alldeles för stökiga rum, i mitt alldeles för stökiga liv, och känna att det räcker så. Jag behöver inte mer.

Men sedan vill jag även skriva om att jag faktiskt har landat. Att man vet om det när någon annan säger det till en. Att man förstår att man hittat sig själv på ett sätt som man inte innan gjort. Kanske har jag gjort det, hittat mig själv, men i tanken är jag fortfarande lika förvirrad. Lika försvunnen som jag hela tiden varit. Men de orden hon sa, att jag landat, är så rätt ändå. Jag har landat. Någonstans. Men det finns inte mycket att hämta här. Och jag måste ta mig vidare. Och känna på djupet. För jag är livrädd att jag aldrig kommer bli älskad igen. Att det var sista gången jag fick chansen. Att ingen någonsin kommer älska mig så mycket. Och den kärleken såg jag förbi. Varför? Jag förstår inte. För jag älskade också. Räckte inte det? Kanske inte. Och hjärtat går i kras varje gång jag inser, att jag nog aldrig kommer bli bättre än så. Att jag aldrig kommer vara tillräcklig.

Tacksamhet och tankar utan slut.

Tycker inte om att bli kategoriserad.Indelad i ett fack. Men sanningen är kanske den att alla blir det. Att vi alla kategoriserar och delar in i fack, fastän vi inte vill hamna där själva. Men det gör vi ju, när vi själva tänker i de banorna. Och där står jag lite sårad över att vara indelad i ett fack. Ett fack som jag inte känner mig hemma med. Vill inte ha den benämningen. När det inte är den jag är. Men vad skulle det göra om det nu var jag? Skulle jag då se noll problem med detta eller fortfarande hata det faktum att människor delas in i fack för att sedan dömas? Jag skulle nog fortsätta hata, eller snarare ogilla. Här i världen ska man inte hata saker. Bara ogilla det lite. Och så ska man älska allting annat. Varför kan man inte bara tycka om allting lite? Och jag undrar en sak, vad är egentligen kärlek? Hur ska man någonsin kunna veta det? "Man känner det bara." Hur många gånger har man inte hört och undrat över det? Och frågat sig själv när den där katastrofala lyckan ska välla över allt man någonsin tänkt och känt innan.Visst har man älskat och varit sårbar, men vad betyder det? Hur fan ska man veta?
Men vet ni vad? Man behöver inte ha några svar. Och det är där jag tänker landa nu. Utan några konkreta svar på livets alla konstiga frågor. För fuck you, livet. Jag behöver inga jävla svar på alla dina frågor. Jag klarar mig bra utan dem. För vet du vad? Jag lever. Och jag gör det så jävla bra. Anledningen till det? Jag har sjukt bra vänner runtom mig. Som ger mig en glädje som jag aldrig kommer byta ut. De får allting runt omkring mig att stanna. Alla känslor jag inte vill känna. De ger mig ett lugn som jag aldrig kommer byta ut. Som jag aldrig vill byta ut. Tack.