Livrädd.

Jag vet inte varför. Men jag är förbannat rädd. Att gå framåt gick bra ett tag. Men nu har jag stannat upp och försöker kasta blicken så långt bak som möjligt. För att inte missa någonting viktigt i allt det jag en gång lämnade. För allting är viktigt. Det vet jag. Det bygger på en tacksamhet och en hjälp på vägen. Och jag får ont i hjärtat när jag tänker på vart allting landade till slut.
Men man har lärt sig att leva i någon slags dröm. En dröm om någonting större. Och ja, jag håller kvar vid att det är det enda jag kan göra; drömma. Det är det enda jag är riktigt bra på. Drömmer om ett bättre liv och bättre hjärtan. Men finns det? Är det möjligt?
Jag vill säga "ja det är klart!". Jag vill vara säker. Och jag vet att vägen tillbaka inte är ett val. Det är det enda jag vet. Det enda jag lärt mig under tiden. Men jag vill inte behöva vara den där människan som ler trots att hjärtat värker så förbannat. Vill inte vara den som tänker på scenarion skulle skulle ta sönder, som tar sönder mig vid tanken. Det här som kallas livet är någonting som är alldeles för invecklat och svårt för att förstå det. Jag hoppas bara att saker ordnar sig snart. Att jag kan leva med att sitta ensam i mitt alldeles för stökiga rum, i mitt alldeles för stökiga liv, och känna att det räcker så. Jag behöver inte mer.

Men sedan vill jag även skriva om att jag faktiskt har landat. Att man vet om det när någon annan säger det till en. Att man förstår att man hittat sig själv på ett sätt som man inte innan gjort. Kanske har jag gjort det, hittat mig själv, men i tanken är jag fortfarande lika förvirrad. Lika försvunnen som jag hela tiden varit. Men de orden hon sa, att jag landat, är så rätt ändå. Jag har landat. Någonstans. Men det finns inte mycket att hämta här. Och jag måste ta mig vidare. Och känna på djupet. För jag är livrädd att jag aldrig kommer bli älskad igen. Att det var sista gången jag fick chansen. Att ingen någonsin kommer älska mig så mycket. Och den kärleken såg jag förbi. Varför? Jag förstår inte. För jag älskade också. Räckte inte det? Kanske inte. Och hjärtat går i kras varje gång jag inser, att jag nog aldrig kommer bli bättre än så. Att jag aldrig kommer vara tillräcklig.