Tankar som bara fortsätter, och hörni, det kommer mer.

Jag har dragits långt ifrån den personen jag en gång var. Känner knappt igen mig själv. Vet inte vem jag blivit. Det jag gjort är inte jag. Och det är skam för livet. Jag har dragit människor i gruset, och människor har dragit mig där fram och tillbaka flera gånger. Nu är allting på något konstigt vis över. En liten del av allt är över och stillheten kan börja bara jag tillåter den. Men det är inte riktigt så enkelt. Men många jag sett de senaste åren kommer jag aldrig se igen. Flera leenden och beröringar kommer jag sakna. Ibland mer, ibland mindre. Men vad spelar det för roll. Vad jag minns var vi där och då ett. Sedan förstördes allt. Framför allt du och jag. Inte som en enhet, utan som var och en. Vi blev två förlorade själar som sökte efter kärlek på olika platser. Kanske finner vi det aldrig. Eller så kanske det finns precis framför oss. I de små saker som vi vägrar att se. För snedstegen är många. Ibland är dom allt tätare, ibland finns det hopp. Man kan aldrig veta. Aldrig veta hur livet blir. Man kan bara ta sig framåt och försöka vara den bästa personen i sitt egna liv. Och nu ska jag lägga allting bakom mig och vara den jag är och velat vara. Jag ska försöka leva. För alla jag pratar med säger att livet börjar nu. Att det är nu man lär sig det mesta.
Jag ser fram att lära känna den personen som ska dra fram alla mina bästa sidor. Den som ska få mig att glömma allt jag en gång gjort. Eller kanske inte glömma, men åtminstone se förbi. Jag vill umgås och vara med de människor som får mig att känna alla rätta känslor. Allt det som betyder att livet är värt att leva en dag till. Och sedan ta en dag i taget. Kanske har min person redan stått framför mig. Men det kan komma en ny. Och man ska aldrig sluta chansa. Solen kan gömma sig bakom molnen. Jag behöver bara en smäll på käften. Behöver någon som säger åt mig att det går. Att jag är bättre än så. Att någon ser att detta inte är den jag är. Det var den jag var när jag hamnat fel. Jag är redo att hamna rätt. Jag är redo att bli lycklig och känna mig tillräcklig för någonting annat. Men kanske kommer jag aldrig göra det; eller bara göra det när jag skriver. Förskönad av ord. Blivit vacker av fina konstellationer. Orden hamnar huller om buller. Kanske betyder de ingenting, precis som du och jag nu.