Ska pausa mitt liv i en vecka. Allt som har med ångest och hårda ord att göra ska vara bortblåsta, eller förvandlas till ord. Men de ska inte få komma åt mig. Det har de gjort alldeles för många gånger. Och mitt hjärta är ett öppet sår. Det känns som att allt bara rinner ut. Stannar inte kvar i längre än en minut. Och jag vet, det är så det ska vara nu. Jag ska inte få älska. Och jag ska inte få bli älskad.
Jag är så trött på känslor. Trött på att känna överhuvudtaget. Tänker att tomhet är bättre än vilken känsla alls. Men jag vill så gärna ha fel. Och jag hoppas jag har fel med så mycket. Men jag är livrädd. Försöker skapa vad som helst som har med någonting annat att göra. Men jag känner mig ute på djupt vatten. Vet varken vad som är rätt eller fel. Måste man alltid veta det? Låt mig bara känna lyckans svalkande hand mot min axel. Låt mig känna att det är nära nu. För mitt huvud sprängs snart av för mycket tankar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar