Vill bra skrika rakt ut för att jag aldrig kan få bli lycklig. För att jag står i vägen för mig själv. Ser mig själv i spegeln och vill spy upp allt jag ätit under dagen. Kan jag inte bara få hitta det jag söker efter? Vad det nu är.
Längtar mest av allt till sena sommarkvällar fyllda av berusning och gränslös kärlek till andra människor. Försöker tänka på dessa dagar och nätter som kan förändra liv. Försöker. Det gör jag. Men när ska saker verkligen förändras till det bättre? När ska man sluta ha ont? När ska man sluta vara rädd? När ska man hitta den där lyckan? Jag har inga svar och jag blir tokig. Blir tokig på mig själv och min otillräcklighet. Och jag blir äcklad av allt jag ser. Varför kan man inte få älska och bli älskad tillbaka? Varför är livet så jävla hårt? Varför klagar man (läs: jag) så jävla mycket? Jävla bitterfitta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar