När tankarna blir för högljudda

Vill bra skrika rakt ut för att jag aldrig kan få bli lycklig. För att jag står i vägen för mig själv. Ser mig själv i spegeln och vill spy upp allt jag ätit under dagen. Kan jag inte bara få hitta det jag söker efter? Vad det nu är.

Längtar mest av allt till sena sommarkvällar fyllda av berusning och gränslös kärlek till andra människor. Försöker tänka på dessa dagar och nätter som kan förändra liv. Försöker. Det gör jag. Men när ska saker verkligen förändras till det bättre? När ska man sluta ha ont? När ska man sluta vara rädd? När ska man hitta den där lyckan? Jag har inga svar och jag blir tokig. Blir tokig på mig själv och min otillräcklighet. Och jag blir äcklad av allt jag ser. Varför kan man inte få älska och bli älskad tillbaka? Varför är livet så jävla hårt? Varför klagar man (läs: jag) så jävla mycket? Jävla bitterfitta.

Villkor och annan skit jag inte orkar med

Hon säger att allting är på mina villkor. Hon fattar inte att hon försöker göra det till sina. Hon fattar inte att hon försöker kontrollera mitt liv. Och jag är trött på det. Och blir mer riktad mot hållet att streta emot. För jag vill inte känna denna sorg och smärta. Det är inte vad livet går ut på. Men hon förstår inte att det fortfarande gör ont. Att orden hugger i bröstet varje gång.
Men visst måste jag räntan på mig? Och hålla ut.

Trötta huvud, res dig upp igen.

Snabb fikar med tre himla fina vänner. Och två av dem vet nog inte ens hur fina jag tycker att de är. Åker hem med världens bästa vän. Vi pratar om att impulsa och jag blir glad och hoppas på det. Men allt kan alltid ställas in. Allt blir aldrig som man vill.

Hela livet är kaos. Och jag är bara glad att det finns människor som bryr sig. Men är trött på de som kastar skit och tror att allt blir bättre då. Ingenting blir bättre då. Och jag är tom men full på samma gång. Men jag får inte känna någonting. Det är bäst så. Vill bara gräva ner mig igen.

Tänker alldeles för mycket, måste sluta med det.

Ska pausa mitt liv i en vecka. Allt som har med ångest och hårda ord att göra ska vara bortblåsta, eller förvandlas till ord. Men de ska inte få komma åt mig. Det har de gjort alldeles för många gånger. Och mitt hjärta är ett öppet sår. Det känns som att allt bara rinner ut. Stannar inte kvar i längre än en minut. Och jag vet, det är så det ska vara nu. Jag ska inte få älska. Och jag ska inte få bli älskad.

Jag är så trött på känslor. Trött på att känna överhuvudtaget. Tänker att tomhet är bättre än vilken känsla alls. Men jag vill så gärna ha fel. Och jag hoppas jag har fel med så mycket. Men jag är livrädd. Försöker skapa vad som helst som har med någonting annat att göra. Men jag känner mig ute på djupt vatten. Vet varken vad som är rätt eller fel. Måste man alltid veta det? Låt mig bara känna lyckans svalkande hand mot min axel. Låt mig känna att det är nära nu. För mitt huvud sprängs snart av för mycket tankar.

En dröm om någonting stort.

Jag har börjat se fram emot saker nu. Tar de steg jag behöver för att hamna rätt. Blir mer nervös för varje dag som går. Kanske är det bra. Vad vet jag. Men jag mår bra. Har fina vänner som får mig att hamna rätt när jag själv inte kan det. Accepterar det förflutna och förflyttar mig framåt. Finnas ingen väg tillbaka men stegen framåt syns tydligt nu så det gör ingenting. Och jag känner mig redo. Jag är klar här. Och ja, jag gör det för mig. Jag lyssnar på mitt hjärta. Jag har gjort fel förut, jag vet hur det känns. Och vad jag minns, så kändes det inte så här. Jag tänker inte dra ner mig själv igen. Vad det betyder? Det vet jag inte än. Men jag drömmer om något större än det här.