Tacksamhet och tankar utan slut.

Tycker inte om att bli kategoriserad.Indelad i ett fack. Men sanningen är kanske den att alla blir det. Att vi alla kategoriserar och delar in i fack, fastän vi inte vill hamna där själva. Men det gör vi ju, när vi själva tänker i de banorna. Och där står jag lite sårad över att vara indelad i ett fack. Ett fack som jag inte känner mig hemma med. Vill inte ha den benämningen. När det inte är den jag är. Men vad skulle det göra om det nu var jag? Skulle jag då se noll problem med detta eller fortfarande hata det faktum att människor delas in i fack för att sedan dömas? Jag skulle nog fortsätta hata, eller snarare ogilla. Här i världen ska man inte hata saker. Bara ogilla det lite. Och så ska man älska allting annat. Varför kan man inte bara tycka om allting lite? Och jag undrar en sak, vad är egentligen kärlek? Hur ska man någonsin kunna veta det? "Man känner det bara." Hur många gånger har man inte hört och undrat över det? Och frågat sig själv när den där katastrofala lyckan ska välla över allt man någonsin tänkt och känt innan.Visst har man älskat och varit sårbar, men vad betyder det? Hur fan ska man veta?
Men vet ni vad? Man behöver inte ha några svar. Och det är där jag tänker landa nu. Utan några konkreta svar på livets alla konstiga frågor. För fuck you, livet. Jag behöver inga jävla svar på alla dina frågor. Jag klarar mig bra utan dem. För vet du vad? Jag lever. Och jag gör det så jävla bra. Anledningen till det? Jag har sjukt bra vänner runtom mig. Som ger mig en glädje som jag aldrig kommer byta ut. De får allting runt omkring mig att stanna. Alla känslor jag inte vill känna. De ger mig ett lugn som jag aldrig kommer byta ut. Som jag aldrig vill byta ut. Tack.